Hur påverkas du av din röstidentitet?

Foto: Jakob Wiborg Foto: Jakob Wiborg

För ett par månader sedan sa en person som nyss hört mig sjunga: Vilken vacker sångröst du har. Min reaktion var märklig. Jag brast ut i ett skratt och sa säkert något konstigt.

Jag har aldrig hört, och aldrig trott att jag skulle få höra, att jag har en vacker sångröst. Hennes kommentar rimmade så oerhört illa med min röstidentitet att jag inte visste hur jag skulle reagera. 

När jag i efterhand reflekterade över min reaktion förstod jag vilken resa jag gjort med rösten och att jag ville berätta om det för att ingjuta mod att höras i fler som kanske känt samma sak. 

Min röst var gäll. Jobbig att lyssna på. Jag sjöng falskt. 

Det fick jag höra från min vän när jag var liten. Och när jag var typ fjorton fick jag höra samma sak även från grabbarna vi hängde med (jag va förstås dessutom kär i en av dem). Det gjorde ont för vi sjöng massor – överallt. Det premierades att vara bra på det. Jag tyckte alltid att det var jobbigt att höras. Men jag ville sjunga. 

Under gymnasiet valde jag bort sång som huvudinstrument. Jag kunde väl förvisso sjunga, men jag hade inte en bra soloröst. Jag kunde bidra i en kör, men det var ingen som ville höra mig som solist. Det hade jag ju förstått. 

Jag började sjunga i en gospelkör och tyckte själv att min starka stämma faktiskt platsade och kunde åstadkomma visst gospelsound. Kanske fanns det en plats där min röst ändå passade? Ingen annan i kören verkade dock tycka samma sak. Det kändes tydligt. Och det gjorde också lite ont. 

Jag blev vuxen. Flyttade hemifrån. Fick höra under min retorikutbildning att jag var skön att lyssna på. Att jag lät bekväm, lugn. Borde jobba på radio. Det var nytt för mig. 

Jag fortsatte i en gospelkör. En gospelkör som fokuserade på det vi skulle berätta. En kör som uppmuntrade olika sound och röster. En körledare som älskade när det spretade och var skitigt. Hon var stenhård på att en aldrig fick jämföra sig med någon annan och hela tiden påminde hon mig om att min röst var min och den var fantastisk. 

Jag tänkte att jag hade hittat en plats där min röst passade in. Trots att den var gäll, stark, inte alltid klockren och inte vacker att lyssna på så passade den i en gospelkör. Det var en ganska skön insikt. Jag hade en plats. Men jag hade fortfarande samma negativa syn på min röst. 

Stegvis har det dock förändrats. Nu är jag tacksam att jag har min röst och kan berätta saker med den både i sång och tal. Jag vet att min röst kan förmedla ett budskap och jag kan göra massa spännande grejor med den. Den är min vän. Nu ska jag försöka ta till mig att den också kan vara vacker. 

Det viktigaste är att den är fri. Inte varje dag, men oftast. Det vill jag att allas röster ska få vara. Fria, modiga nog att höras. 

Hur tänker du om din röst? 

Vad tycker du? Kommentera gärna!

Senaste inlägg

Etiketter