Lär av Stevie Wonder och se din publik

18 år och nybliven körkortsinnehavare. Uppkörning två dagar efter Stevie Wonder-konserten. 18 år och nybliven körkortsinnehavare. Uppkörning två dagar efter Stevie Wonder-konserten.

Året var 2004. Jag var 18 år och skulle få se Stevie Wonder live på Stadion i Stockholm. Det här handlar om hans entré på scen och vad den kommunicerade. 

Jag har tidigare bloggat om Dannys ignorerande av publiken i Idol och Hans Roslings oberördhet av hyllningar på temat om att bestämma sig för vilken energi du kliver upp på talarscenen med. Det här är ytterligare ett exempel på hur mötet med din publik kan te sig. 

Vi i publiken står där. Förväntansfulla. Nästan otåliga. Pirriga och peppade. Energin är på topp. Förväntan likaså. När vi förstår att förbandet spelat klart och det äntligen är dags för det vi alla väntat på stiger stämningen. Applåder, jubel, rop, tjut, glädje och eufori. 

Så kliver Stevie ut på scen och jag själv tar ett djupt andetag. Byter position från den på tå, framåtlutande, med axlarna uppdragna och intensivt klappande händer till att ställa mig i lugn och ro med hela fötterna i marken, känner hur axlarna slappnar av och hur applåderna fortsätter med minskad intensitet men desto större vördnad. 

Från ett hysteriskt förväntansfullt leende, till ett fridfullt lugnt. Där stod han och så var det liksom inte mer med det. På ett väldigt fint sätt. 

Den skiftningen i energi och känsla som Stevie åstadkom för mig och vad jag vill påstå i publiken som helhet var magisk. Jag har ofta efteråt funderat på vad det var. Och det här är kanske inte så mycket en retorisk analys som en personlig reflektion och några gissningar. Men jag har lärt mig något av det och det kan du också göra. 

Känslan var att all superstar-glans och hela legendstämpeln försvann när han klev ut på scen. Istället fick vi möta en fantastisk människa. En av oss; med en särskild gåva för musik. Han klev ut på scen och, kan låta motsägelsefullt, men verkligen såg oss, som en härlig grupp av människor. Inte som ännu en publik. Han mötte oss. Tog in oss. Och sa: Hej, här är jag, ska vi ha en fin kväll tillsammans? 

Till skillnad från Danny som skapade magi med sin kontrast och ignorans. Till skillnad från Hans Rosling som skapade kontrast med sitt icke-bekräftande. Stevie kliver ut och skapar kontrast från det förväntade mötet med en superstjärna till ett möte människor emellan med att verkligen ta in, bemöta och bekräfta. 

Vilka talare har du lyssnat på som du upplevt gjorde som Stevie och såg dig?
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

-

Etikettmoln