Jason Diakités tal och kraften i känslosam retorik

Jason Diakites tal och kraften i känslosam retoik ur Retorikbloggen

Hyllningskören tillägnad Jason Diakités tal i riksdagen när han fick pris av Fem i tolv-rörelsen väckte mig idag på Twitter. Kören sjöng att det var bra (för att komma med dagens underdrift) men varför var det bra?

Jason hade kunnat säga samma sak i en av sina sånger. Hade det fått samma genomslag? Jag tror inte det. Han kunde ha spelat in sig själv när han håller talet, kanske i sitt hem eller i sin studio, och lagt upp på Youtube. Hade det fått samma effekt? Inte troligt.

Tårar i ett riksdagsrum
Kontexten ger talet extra styrka för det sticker ut i sammanhanget. När något utmärker sig från normalläget så noterar vi det, vi minns och vi reagerar på det. Det är inte varje dag vi får se en kostymklädd man i riksdagen berätta en personlig historia om något betydelsefullt (passet). Inte varje dag som vi hör någon med starka ord men med vänlig röst och stillsamhet kräva något. Inte varje dag, kanske inte ens varje år, som vi ser en man i ett riksdagsrum visa känslor.

Fejkade känslor
Att visa känslor är ett av de mest effektiva sätten att knyta an till sin publik. Detta går att använda som ett retoriskt medvetet stilgrepp. Du menar väl inte att han fejkade?! Hör jag genast många upprörda röster ropa. Att vara cynisk är inte min kopp med te. Jag tillhör dessutom de som har min magkänsla som auktoritet och den säger att Jasons känslor var äkta.

Luras känslosam retorik?
Men vi kan aldrig veta och det tycker jag är ingången till ett intressant samtal om hur vi förhåller oss till känslosam retorik. Medveten strategi eller spontant känsloutspel, är det egentligen så stor skillnad? Spelar det någon roll? Om det var ett strategiskt val för att lyckas beröra människor, få människor att tänka på talet hela denna torsdag och minnas delar av det även om ett år eller tio. Är det att lura sina lyssnare? Är det fel?

Visa känslor där känslor finns
Vi kan vända på steken. Jason hade lika gärna kunnat svälja darret på rösten, hålla igen tårarna och visa en lugn, saklig sida av sig själv. Är inte det att lura sin publik på samma sätt? Är det inte i så fall lika fel att låta bli att visa känslor där känslor finns?

Jag har inte ett självklart svar på dessa frågor. Har du?

Till sist mitt bidrag till hyllningskören: Viktigt, modigt och vackert, Jason!

Dela gärna dina tankar om känslosam retorik i allmänhet och Jasons tal i synnerhet i kommentarerna.

Vad tycker du? Kommentera gärna!

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln