Flyga – en metafor värd att påminna sig om

Flyga – en metafor värd att påminna sig om

Att flyga. Den optimala metaforen för frihet och lycka på livets alla områden. Att vara lätt, ta sig någonstans, gärna högt upp. Uppleva hur naturkrafterna stöttar dig och hjälper dig framåt. Att omges av bara luft utan annat som tränger sig på. Se något nytt och upptäcka det stora i livet.

Det här är inte ett blogginlägg om retorik och metaforer
Det är knappt ett blogginlägg om kommunikation. Så varför skriver jag det? För om två barn och ett paraply kunde påminna mig om min flygkraft så kan de också påminna dig om din och det bidrar jag gärna till. Flyg mera (metaforiskt talat)!

Där sprang de, två små barn i den varma hösteftermiddagen på en smal villagata med sekelskifteshus och pittoreska trädgårdar. Äppelträden dignade vid varje staket och gatan var fläckig av ofrivilligt äppelmos. Höstvinden ven och tog stundtals i för att skjutsa iväg den sista sommarvärmen med besked.

Flickan hade ett paraply. Hon sprang, tog sats och hoppade upp i luften. Försökte flyga. På en sekund flögs jag tillbaka till min barndoms smala villagata med äppelmosfläckar, de dignande äppelträden och ett paraply. Jag sprang så fort mina små ben med yllestrumpbyxor och klumpiga gummistövlar bar mig.

Hopp! Hopp! Hoppades varje gång att vinden skulle bära mig med mitt paraply. För visst kan man flyga med ett paraply. Jag vet inte var jag fick det ifrån men det kunde man, bara det blåste tillräckligt hårt. Kanske var det Madickens fel, hon hoppar från taknocken med paraply för att flyga. Att hon fick hjärnskakning tycktes vara som bortblåst ur mitt minne. Hon skulle flyga, det kan hon inte bara fått som en befängd idé, det måste gå. Så jag försökte igen.

Hopp! Hopp! Hoppades varje blåsig dag, varje år tills… Ja när slutade jag hoppa och tro att jag kunde flyga? Det tycks ha hänt någonstans längs vägen, som att hoppet obemärkt gått ifrån mig och börjat leka med den nyinflyttade grannens små barn.

Så – 20 år senare – på väg hem från jobbet får jag se det där hoppet igen. I två små barn som tänker flyga med sitt paraply. För det kan man.

Och jag minns att jag flög. När vinden och mitt hopp föll samman i den perfekta rytmen så kände jag i hela kroppen hur vinden bar. Jag fick hålla emot paraplyet, pirret i magen uppfyllde hela min varelse, jag flämtade av ren lycka med ett uns av förvåning och benen landade en aning längre fram än vad min egen kraft kunde åstadkomma. Jag flög.

Tänk vad lite naivitet, hopp och envishet kan ta en långt. Det kan få dig att flyga. När jag flög såg kanske grannen bara ett barnsligt försök och oförmåga att förstå hur världen fungerar. Men en så kort, för andra omärkbar flygtur, var ett atlanthopp i lilla mig. Jag kände tillfredställelsen i att envist försökande lönar sig, motivation att försöka flyga igen (gick det en gång så kommer det gå igen), jag kände hur min tro på min förmåga växte, att det är värt att fortsätta hoppas på fantastiska saker (för en dag kommer jag flyga med mitt paraply).

Och jag flög hem från jobbet.

Etiketter: inspiration ord

Vad tycker du? Kommentera gärna!

Senaste inlägg

Bloggarkiv

Etikettmoln